Det europeiska och amerikanska samhället präglades vid tiden kring förra sekelskiftet av kollektiv oro. Ibland tycks denna ha gränsat till ren skräck inför den osäkra framtiden.
Det var en epok med stora samhällsomvandlingar, växande storstäder och industrialisering. Tekniken firade ständiga triumfer och dundrande maskiner och bolmande fabriksskorstenar kom att bli tidens symboler i såväl konst som litteratur.
I industrialiseringens kölvatten föddes också nya politiska ideologier. Arbetarrörelsen och kvinnorörelsen såg dagens ljus. Invanda levnadsmönster och maktförhållanden sattes i gungning och för
många människor blev det källa till ängslan. I kulturella sammanhang skildrades gärna moderniseringen som ett hot. Den ansågs ställa allt på ända och medföra en djung-
elns lag som endast tillät de starkaste att överleva.
Medicinhistorikern Karin Johannisson, vars böcker inspirerat till denna artikel, beskriver perioden som en ”nervositetens tidsålder”. Hon ser neurastenins korta men intensiva period i rampljuset som symptomatiskt för den tidsanda som rådde.
Enligt Johannisson var neurastenin något mer än bara en samling symptom med ett påklistrat namn, utbytbart mot exempelvis depression eller psykisk stress. Denna diagnos med tillhörande sjukdomsbild var tvärtom starkt påverkad av det kulturella rum där den uppstått. Exemplet neurasteni visar, skriver hon, hur en upplevelse av sjukdom som egentligen är konstruerad ”kan framkalla institutionaliseringen av en helt ny sjukdomsbild samtidigt som denna institutionalisering i sin tur kan fördjupa sjukdomskänslan och sjukdomsbeteendet hos en hel generation.” I en växelverkan skapades sjukdomen av de drabbade och deras behandlande läkare. Samtidigt som deras upplevelse konstruerades av en allmän bild av sjukdomen. Den tyske 1800-talsläkaren Oswald Bumke, som citeras av Johannisson, förklarade det som att neurastenins framgång ligger i att den ”lyckats förklara subjektiva kroppssymptom i termer av organisk sjukdom, och därmed undanröjer varje tanke på att de skulle vara inbillade.”
Trötta nerver
Neurastenin fick starkt fäste i västvärlden vid samma tid som Freud formulerade sina inflytelserika läror om det omedvetna. Det var också nu som neurologin, den medicinska läran om hjärnan och dess funktioner, utvecklades mycket snabbt. Läran om människans psyke var på alla sätt och vis senaste nytt, den var supertrendig och mystiskt lockande.
Sjukdomen tycktes passa den europeiska borgerligheten som handen i handsken, men diagnosen var egentligen en amerikansk uppfinning. Läkaren George Beard introducerade den i en bästsäljande bok som utkom år 1880. Beard, som hyste mycket höga tankar om sig själv, drog paralleller mellan sina upptäcktsfärder i det mänskliga psyket och samtidens vita koloniala hjältar i Centralafrikas innersta.
I boken förde han samman en mängd vanliga symptom till den gemensamma sjukdomsbilden neurasteni, ett namn som anspelade på trötthet i nervsystemet. Problem som trötthet, kraftlöshet, diffusa smärtor, sömnlöshet, mardrömmar, magont och huvudvärk antogs ha sin grund i att nerverna blivit slutkörda och behövde vila för att återhämta sig. Boken blev en omedelbar försäljningssuccé och översattes till flera europeiska språk redan samma år.
Det genialiska med neurastenin som idé var att den, precis som kroniskt trötthetssyndrom hundra år senare, fungerade som en bro mellan förmodat organiska orsaker och symptom som hade att göra med sinnesstämning.
Den till synes självklara boten mot själströttheten var absolut vila. Detta botemedel kunde tillgripas i mer eller mindre sträng form. I den självbiografiska romanen Professor Hieronimus från 1895 beskriver författarinnan Amelie Skram hur hennes alter ego Else mer eller mindre våldsamt tvingats till en vilokur. Efter en tid av nedstämdhet och kreativ kris har Else hamnat på psykiatrisk institution där hon handgripligen trycks ner i sin säng och förbjuds att stiga upp därifrån förrän hon ”vilat ut”. Distraktioner som böcker, handarbete eller kontakt med familjen är strängt förbjudna eftersom det påstås göra henne ”upprörd” och störa friden. Allt på order av den sadistiske professor Hieronimus.
En sjukdom för dem som hade råd
Min farfar Axels anteckningar avslöjar inga sådana tyranniska behandlingsmetoder. Uppfattningen om att hans nerver var uttröttade och behövde vila, verkar dock ha varit desamma som 50 år tidigare. Axel rekommenderades år 1949 tre veckor på kurorten Mösseberg för att bli av med sina besvär. En kurort som grundats redan på 1860-talet för behandling av patienter med problem som liknade hans. Här fick han förutom vila i vacker miljö, pröva på behandling med mediciner och kolsyrebad. Vilohemmet i Falköping finns kvar än idag och erbjuder såväl föreläsningar som kurbehandlingar och ett hypermodernt ”Rehab Center”. Fotografierna på deras hemsida vittnar om en burgen miljö med pampiga kristallkronor och möbler i herrgårdsstil.
Neurastenin var inte som digerdöden eller en vanlig förkylning, som drabbar alla medborgare med samma kraft. Sjukdomens spridning hade tvärtom tydliga klass- och könsmönster.
I det borgerliga Europa under slutet av 1800-talet var neurastenin utan tvivel en sjukdomsidentitet med stark attraktionskraft. Den ansågs inte bero på psykisk svaghet eller ”klena nerver”, utan var snarare resultatet av en särskild känslighet som kopplades samman med själslig förfining och föreställningen om ett samband mellan deppighet och genialitet.
Konstnärer, journalister och författare drabbades gärna av neurasteni. Temperamentsfulla och psykiskt labila superkändisar som August Strindberg fick sjukdomsstämpeln och ordinerades lugn och vila i behaglig miljö.
Som nyinflyttad i 1890-talets Paris drabbades Strindberg av en trötthet och melankoli, som fick honom att utbrista: ”Vad händer med mig? Är det så att mina nerver undergå en revolution i riktning mot överförfining och mina sinnen bliva alltför subtila? Ömsar jag hud? Håller jag på att bli en modärn människa?”
Känsliga män och hysteriska kvinnor
Läkaren och författaren Johannes Alfvén menade uttryckligen att denna sjukdom var något som enbart berörde ”talanger och genier” medan ”de sorglösa lättingarna, de ansvarslösa, pliktförgätna och arbetsskygga synes vara mindre mottagliga för denna sjukdom”.
Följdaktligen var neurastenin en lämplig sjukdom för män. En kvinna som uppsökte läkare med samma typ av symptom som neurastenikern kunde lika gärna bli klassad som hysterisk. Den psykiska åkomma som ansågs orsakas av obalans av en trilskande livmoder, efter grekiskans hystera, och som därför enbart drabbade kvinnor.
Karin Johannisson visar med statistik från åren kring förra sekelskiftet hur man i diagnostiseringen av neurastenifall cementerade stereotyper kring både klass och kön. Förutom att sjukdomen överlag gärna tycktes drabba borgar- och överklassens män, såg förklaringsmodellerna olika ut beroende på vem som fått diagnosen. Den manlige neurastenikern från arbetarklassen hade enligt läkarna ofta sexuella utsvävningar eller missbruk att tacka för sin sjukdom, detta medan de högre klassernas män var överansträngda till följd av sitt arbete. När det gällde kvinnor från alla samhällsklasser stod förklaringen, liksom i fallet hysteri, oftast att finna i livmodersproblem.
In i glömskan
Fram till Första världskriget var neurasteni standarddiagnosen för det mesta mellan ytterligheterna psykos och lättare nervösa besvär. Den slog aldrig igenom på lika bred front i ursprungslandet USA som i Europa, där nya behandlingsmöjligheter för de välbärgade samhällsskikten ständigt introducerades och diskussionen inom läkarkretsar gick varm.
I Sverige gick man från drygt hundra till tusentals diagnostiserade på tjugo år.
Ifall dessa galopperande siffror främst bör skyllas på trendkänsliga patienter eller sjukdomsfixerade läkare är inte lätt att avgöra såhär hundra år efteråt. Inte ens samtidens åsikter om massdiagnoser av den här typen är samstämmiga. Något som inte minst märks i dagens debatter kring diagnoser som utbrändhet och kroniskt trötthetssyndrom, samt förskrivandet av diverse antidepressiva och ångestdämpande mediciner.
Karin Johannisson menar att neurastenin var ett barn av sin tid. Den blossade upp och försvann när den inte längre behövdes. Man kallade den en ”kultursjukdom” och beskyllde civilisationens och modernitetens symboler som klockor, telegrafer och järnvägar för att orsaka överbelastning av människors ömtåliga nervsystem.
